Gästinlägg

Hej!
Ida heter jag, jag är 14 år och gästbloggar här nuuuu.
Jag har Almas mobil nu så passar på thihihi.

Iallafall så finns jag på idajansson.blogg.se.
Kolla gärna!

Puss på er


Gästbloggning-

 
Hej! Jag heter Michelle och driver bloggen http://michelleryttaren.blogg.se. Tänkte att jag skulle berätta om min och Bellas resa. Bella är en B-ponny som jag tävlat i tre år. Och vi har gjort så sjukt mycket tillsammans. Men nu har jag kommit till det där året då jag inte får tävla henne mer :(
 
När jag var 9 år åkte vi och provred en svart, smäcker New forest till mig. Det var min ponny jag har nu som heter Bella. Vi åkte ända till Hälsingborg. Jag hade inte ridit så länge då. Bara 2 år. När jag red gick det väl sådär. Bella var väldigt pigg och stark. Vi hoppade ett litet hinder och hon flög över det lätt som en plätt. Vi hade vädigt svårt att bestämma oss. Eftersom vi åkt så långt skule vi bestämma oss på plats viket är det svåraste som finns. Jag grät för att jag kunde verkigen inte bestämma mej. Men sen åkte hon med oss hem i transporten i alla fall och jag var så glad!
 
Första träningen jag skulle på i Färgeanda gick som det gick. Jag hade ingen kontroll på henne alls. Kunde inte få stopp på henne och vi sprang in i de andra och det var bara kaos. Jag klarade verkligen inte av henne. Jag var ganska  liten på henne också. Vi fortsatte att kämpa. Så en sommar när vi kom hem från en sommarstuga gick jag till hagen för att hälsa på hästarna. Då står Bela där och gnäggar åt mej medan hon står och darrar. Så såg jag att på höger framben var ett stort öppen sår där det blödde massor. Tårarna började rinna direkt och jag sprang tillbaka till huset för att säga till mamma och pappa. Veterinären fick komma och hon sa att en sena nästan var helt av. Så det var en ganska allvarlig skada. Hon fick vila i tre månader men där imellan var vi till Skara för att det såg ut som senan stack ut men som tur var så var det inte så.
 
Efter vilan började vi sätta igång henne. Nu var hon  piggare än någonsin. Vi tränade på och det handlade hela tiden om att få henne lugn. Första "tävingen" var en klubbhoppning. Vi hoppade 30 cm och 40 cm. Det var full fart hela tiden. Jag flög med som en vante och hon gjorde precis hur hon ville. Min tränare sa till mig att det skulle bli en riktigt bra tävlingsponny tillslut.
 
Vintern kom och hon blev helt galen. Jag kände aldrig någon gädje med att åka till Färgelanda för att rida. På nästan varje träning raceade hon och vek sig dubbel när hon bockade och sparkade bakut.  Jag ramlade givetvis av. Slutade ofta med att jag fick rida i ett hörn medans de andra gjorde galoppövningarna vi inte kunde vara med på. Hon fortsatte vara galen hela vintern. Jag bev rädd för att det skule gå för fort när jag red. Ville helst bara skritta långsamt. Vi började släppa henne lös i ridhuset innan jag skulle rida. Så att hon fick springa av sig. En annan mer erfaren ryttare fick rida henne för att se om det bev bättre. Hon klarade av henne mycket bättre. Men även för henne var Bella otroligt svårriden. Jag var rädd för Bella och blev en mes. Grät offta när jag åkte hem från träningarna. Allt kändes bara hopplöst.
 
Det har varit väldigt nära att Bella kommit ut på ansons på hästnet.se. Men så har det adrig blivit som tur är.
 
När det blev vår och sommar bev hon lugnare. Vi tränade på och det blev bättre. Jag tyckte det var jättekul. Vi var på hoppläger och jag åkte på min första lokala tävling. Det var en clear round och man fick välja höjd.  Om man inte var felfri  fick man göra omstart om man ville. Jag hade inte bra koll på henne. Hon sprang på hur hon ville och smet vid sidan om flera hinder. Jag bev utesluten och gjorde en omstart. Det gick likadant. Hon sprang fortare och fortare för varje hinder och jag hann inte svänga. Vi hoppade fel hinder och jag höll på att flyga av. När jag skulle in och rida min andra start sa domaren i högtalarna:
- Då får vi hoppas att du kan ha lite bättre koll på din ponny nu då! Haha, lite pinsamt men det stämde ju. Jag hade ju ingen koll alls.
 
Vi fortsatte tävla det året. Bästa tävlingen var i Grästorp där vi satte våran första dubbelnolla. Vi bev jätteglada. Men vi var på flera tävlingar där vi var uteslutna. På vintern igen blev hon ganska galen. Men då klarade jag  av henne lite bättre.  Jag började även hoppträna en gång i veckan då. Det tyckte jag var det roligaste på hela veckan. Jag älskade känslan man fick när hon hoppade. Vi var tvungna att hålla igång henne hela tiden för att hon inte skulle få för mycket överskottsenergi.
 
 
Nästa år tävlade vi också. Det var bandat resultat. Men på tjörn lyckades vi få vår första placering. Vi kom tvåa och DU Nellie kom etta före mig. Det var verkligen jättekul. Våran första prisutdelning och första ärovarv. Då fick vi lära oss att Bella ÄLSKADE ärovarv. Rullar runt på golvet och skrattar Då bromsade jag en del för jag vågade inte rida för fort. Men rivstart gjorde hon minsann. Bästa upplevelsen var på KM:et. Där vann vi. Trodde aldrig att det äns kunde vara möjigt. Det var våran första vinst någonsin och jag var lyckigare än någonin. Vi fick hem en egen pokal och en  vandringspokal där mitt och Bellas namn var inristat. Det tog ett tag innan jag hann smälta det.
Längre fram på sommaren började det gå vädigt dåligt på tävlingarna. Hon verkligen tvärvägrade. Innan stannade hon alltid för att jag gjorde något fel. Men så var det inte. På en tävling ramlade jag av tre gånger av att starta två klasser. Då slutade vi hoppa hemma och bara på hoppträningarna som var varannan  vecka. Vi hade en kort paus från tävingarna och det gjorde gott. På nästa täving hade Bella fått tillbaka gnistan. Hon ville verkigen det vi gjorde. Min tränare såg på mig då och sa att efter första hindret såg hon bara ett enda stort leende på mig. Och det stämde för jag var sjukt glad då för att Bella hade fått tillbaka gnistan igen.
 
På vintern igen blev hon galen. Det bir hon varje vinter. Men nu var jag tilräckligt duktig för att klara av henne. Tack vare henne har jag en otroligt bra balans. Så jag tyckte bara det var kul när hon sparkade bakut. Jag kommer ihåg en hoppträning när jag kommit upp på en rodeohäst. Hahaha.... Bella var fullständigt galen. Jag vet inte riktigt vad hon hade i sitt huvud då. Efter varenda hinder skenade hon runt i ridhuset och bara hon lyckas med att lägga in bakutsparkar i den farten. Herre jösses. Ingen kände igen Bella. De på läktaren vågade inte titta på oss. Hon var ungefär som när Ferdinan sätter sig på en humla. Det som var det mest otroliga var att jag inte ramlade av. Hade ramlat av tusen gånger på henne innan och då var hon inte sån här. Men faktist så gjorde jag inte det. Det kändes som om jag skulle sitta på backen vilken sekund som helst när jag red henne. Det finns bara en att tacka för att jag har så bra balans. Det är Bella. För man har vädigt fel om man säger att hon adrig busar!
 
Sen kom vi till detta året. 2012. Sista året jag fick täva Bella. Detta året har vart helt underbart. Det är i år vi verkligen hittat varandra. Hon har verkligen visat att hon älskar att tävla. Då gäller det att ta vara på det. Vi har åkt på så många tävingar som möjligt och det har bivit väldigt många. Jag har vart med i Gota Cup med Färgelandas hopplag. Då förstörde Bella aldrig för laget. Vi var felfria varje gång och blev även placerade varje gång. Detta året har vart het underbart. Det har gått sjukt bra hela tiden och det viktigaste av allt. Vi har haft roligt. Vi har ÄLSKAT det vi gjort. På nästan varje täving har vi blivit placerade. Bara detta året har vi fått ungefär 30 vinster och placeringar. Helt sjukt! När vi haft så många motgångar innan Så helt plötsigt bara allt sitter på plats. Det har vart det roligaste året någonsin. Men det värsta är att det var det sista. Våran allra sista tävlinga var vi på 2 dec. Så dåligt slut på våran tävlingskarriär. Vi kom över ett enda hinder på två klasser. Men det var inte så konstigt eftersom det visade sig att Bella var halt. Kunde det bli sämre avslut? Jag var såå ledsen. Stackars Bella! Det var vår allra sista chans någonsin att gå ut på banan och leverera det vi kunde. Den chansen försvann. Och nu har vi ingen mer. Jag börjar gråta så  fort jag tänker på det. Vi har gått igenom så himla mycket. Och så mycket som vi slitit i flera år har äntligen gett resultat. Men då tog åren slut. Det här var vårt sista år. Och det är nu över. Jag har lärt mig så mycket tack vare henne Allt jag klarar nu är tack vare henne. Hon har vart med när jag har utvecklat min ridning. När vi köpte henne var jag ganska ovan och hade bara ridit på ridskola i två år. Då var jag rädd för att det skulle gå för fort och ville inte driva även om det behövdes. Men nu älskar jag när vi rider ärevarv och vi kutar ifrån de andra om vi är först. Nu älskar jag när Bella visar sina känslor genom att låta benen flyga tre meter upp. Den känslan är underbar. Men nu kommer vi aldrig känna den känslan igen. Det är slut nu. För alltid. Vi kommer aldrig mer rida i mål med en grym runda och höra publiken jubla när vi rider ärovarv. Aldrig mer någonsin. Jag trodde aldrig att det skulle vara så fruktansvärt jobbigt att inse detta. Att vi aldrig kommer göra om det vi gjort. Men nu sitter jag här och tårarna faller som ett vattenfall. Vi har verkligen älskat allting, allting som nu är ingenting. Gud va jag är ledsen. Men jag måste försöka att gå vidare även om det är svårt. Måste bara säga till dig Bella. Jag älskar dig så otroligt mycket. Jag kommer aldrig kunna gå igenom något så underbart som vi gjort. LOVE YOU!!
 
 
 
I augusti köpte vi en C-ponny till mig. Så nu har jag en annan ponny att utvecklas med. Hon heter Hembys Donatella och är en New forest med jättefint stam. Hon fyller 7 i år och är väldigt sent inriden. Så hon är ganska orutinerad men under den tiden jag haft henne har både hon och jag utvecklas. På bara 7 månader är det jättestor skillnad. Det är en väldigt pigg och framåt ponny. Jobbar väldigt mycket med att få henne lugn och avslappnad.  Det går bättre och bättre. Det jag ville att vi skulle kunna göra innan vi köpte henne var att tävla. Jag ville ha en ponny jag är med och utvecklar och sedan ska vi tillsammans visa vad vi kan på tävlingarna. Vi började lätt i november. Det var halloweenhoppet i Färgelanda och vi hoppade 40 och 50. Tanken var  att hon skulle få känna på miljön runt omkring. Det blev felfria rundor och långsamt gick det inte. Haha.. I januari åkte vi iväg igen men då till Mellerud. Ett helt nytt ställe för Donna. Hoppade då 50 och 60. Hon brydde sig inte alls om omgivningen utan vi gjorde vårt och det var två felfria rundor där med. Tanken växte, skulle vi kunna starta en lokaltävling redan till våren? Vi träna på åkte ytterligare på några klubbhoppningar. I Trollhättan och Nuntorp. Och i Trollhättan fick vi vara med om en minnesvärd händelse. När vi red banan och skulle rida förbi hörnet med utgången. Där stog det ett hinder som en liten "dörr" till utgången. Donna såg ju givetvis att man kunde springa ut där. Jag hade koll på nästa hinder men inte hon. Vips så var vi mitt i utgången. Som tur var det en klubbhoppning så jag fick ju gå in igen och fortsätta banan. Det glömmer jag aldrig.
 
Nu har vi varit ute på två lokaltävlingar. Först i Trollhättan där vi hoppade LD och LC. ( 70 cm och 80 cm) En felfri och superbra runda i LD:n och en 2:a placering i LC:n. Kunde man få bättre start? Våran första lokaltävling tillsammans och man blir 2:a placerad. Supernöjd!
Helgen efter var jag i Lidköping. I första klassen där var det en annan häst på banan samtidigt. Ryttaren hade så bra koll på den så den sprang rakt ut i banan och Donna blev störd av det. Så hon blev ofukuserad och stannade upp mot ett hinder. Var då tvungen att lägga en volt. I nästa klass slapp vi den ponnyn på banan så då blev det en jättebra runda. Tyvärr ett litet pet i andra fasen. Vi fortsätter att träna i både med och motgång. Följ våran resa på http://www.michelleryttaren.blogg.se